Orgasmera mera

Har efter mycket om och men (framförallt men) kommit fram till att jag lider av total och oåterkallelig förhållandeskräck. Behövde reda ut det. Och som alla andra som har fobier (eller kändisar; enligt Mange Schmidt) tänkte jag "tala ut" som ett första steg i att bli botad. (Eller måste man alls bli det egentligen?)

Tips och råd undanbedes vänligen. Ingenting biter på någon som är hård som sten (Höhö). Jag ville bara få ut det ur mitt system så att säga.

Den som däremot efter att ha läst ovanstående får ett hugg av "aj mitt hjärta"  eller kanske allra helst känner sig stolt över att en singelkompis lyckats hålla sig just singel under så pass lång tid nu, är givetvis välkommen att skicka blommor. (Jag vet inte huur många presenter jag gett bort (gladeligen!) för att fira nya samboförhållanden, förlovningar etc.) 

Nu tycker jag nämligen att det kan vara värt att gratta mig för att jag är singel. (Eftersom det (oavsett sagans slut) om inte annat ligger långt fram i tiden; det att jag tacksamt tar emot någon symbol för ett "lycka till i din tvåsamhet")

Carrie skulle sagt något i stil med 'I'm getting married to myself. You'll find the gift list at Barneys'. 
Blommor är alltså en bra idé (Malin säger att alla idéer i och för sig är bra (Då pratade vi för all del också i allmänna termer). Jag gillar blommor.

Skulle en värld utan blommor vara i likhet med en värld utan orgasmer? Undrar vad Thomas Di Leva hade svarat..

Besök på Skansen idag

Det var så trevligt tidigare i veckan; pappa och jag var ute i trollskogensvampjakt. "I was out in the woods; I saw some swamps; they were ylov; and I plocked them all!" Givetvis var jag sjuk i tre dagar efter detta.

Jag pluggade lite dyktabeller med Snyggmartin för ett par dagar sen också. (Tänkte ta upp det där igen) Det visade sig f.ö. att snyggmartin har sex  stycken (!!) namn. Härmed vill jag givetvis alltså att han ska döpas om till Pippi. Han kommer hata mig för all evighet och brandisarna på station kommer ha riktigt kul. Det är det värt.

Brorsan och Jennifer har flyttat på sig lite i helgen också. Tänkte väl gå dit och sällskapa med familjen sen lite senare när jag gett upp detta otyg till tidsfördriv (jobbet alltså. Vilket kanske är fel plats att arbetsvägra på?) jaja.

Nu härjas det härute.

Later bloggen


Å du underbara morgon

Jahaja, det var en underbart god morgon imorse. För det första är det väl aldrig härligt spännande att börja jobbet kl. 07.00, för det andra blir det inte bättre av att cykelnyckeln är borta när man har bråttom.

Förtydligande: Jag går upp alldeles för tidigt; gör mig i ordning; går ut i lätt regn för att låsa upp cykeln för att upptäcka att cykelnyckeln inte sitter på min nyckelknippa. Jag tvingas därav gå tillbaka in och väcka Maja kl. 06.30 för att utreda vart hon gjort av nyckeln. 

- Den ligger på byrån
- Då kanske du kan visa mig exakt var du menar för här (Gör en svepande gest med armarna) ser jag ingen nyckel.

Det slutar givetvis med att nyckeln fortfarande är borta när jag går utanför dörren och jag får ringa taxi för att hinna till jobbet (Man springer inte till Arnö sålänge inte livet hänger på det. (Har jag förstått efter en kort period av ambitiösa löpturer till och från arbetsplatsen))

FANTASTISK start på dagen tänker jag...

Runt klockan 11.30 får jag ett mess av lil sis' som upphittat nyckeln: Meddelandet lyder:
"Vet du vart nyckel låg? I Zeldas bur. Jag såg den när jag skulle ta ut henne.Tjyvråtta! Jag kan betala halva taxin om du vill"

Det slutade hur som helst med att både syrran och jag menar att  Zelda bör betala sin andel för min (o)förtjänta  taxiresa (Dvs. hela taxan på 140 kr.) Vi får väl se när mina pengar är återbetalda.

Och allt detta trots att jag förklarat klart och tydligt för Zelda att exempevis min soffa var värd klart mer pengar innan hon flyttade in i hushållet och åt upp den. Hon är dyr i drift för att vara ett underbart litet otygsdjur.

Men (utan stöd av ovanstående) är väl det värsta av allt; mitt misslyckande med att vara konsekvent sur på henne. Men inte kan man vara arg på någon så liten och (o)skyldig heller.


Little Field of Flowers



Den som ger mig den här mattan i present ska jag älska för evigt.
(Psst: Designer: (Min absoluta favorit;) Tord Boontje. Namn: "Little Field of flowers")

Man kan ju alltid hoppas, right?

Roommates

Det är häftigt att vara roomie med sin bästa homie. Jag skulle också vara avundsjuk om jag var du.

RSS 2.0