Och vissa ska alltid få vara med om allting

Vaknar av att väckarklockan ringer klockan sju imorse. Stiger upp och ser att det regnar. Föga förvånande.. Så, det är bara att ta på sig regnstället för att kunna ta sig till jobbet utan att linserna ska ha runnit ur ögonen och man ska vara blöt ända in på kroppen. Synd att jag inte har något regnställ bara. Hur som helst visade det sig vara mitt minsta problem just den här morgonen...

När jag kommit ut på Hamnvägen och cyklar bort mot Arnö ser jag på andra sidan vägen en kille som ramlar med sin cykel. Får snabbt ta mig över gatan och fram till honom. Han blöder i ansiktet och ligger där, medvetslös. Men tacka Gudarna för att han andades! Så, jag försöker prata med honom och få honom att vakna. Turligt nog har också en bilist stannat just efter att jag kommit fram till den olycksdrabbade och han får ringa ambulansen.

Efter en stund vaknar killen med cykeln. Jag och min godhjärtade medmänniska ser till att hålla honom still och förklarar vad som hänt honom. Killen vet inte vart han är eller vad som hänt. Han vet inte ens vem han själv är.

Fruktansvärt.

Så kommer ambulanspersonalen till sist. Tack  och lov. Och det jag fick var kalla handen, inte ett tack, ingenting. Jag fick bokstavligen en menande hand i ansiktet (meaning: stick) Jaha, tack och adjöss då.

Hoppas att Mr X klarade sig.

När jag tillslut, skärrad och djävlig anländer till jobbet säger min kollega skämtsamt; "Jag hoppas att du har en riktigt bra anledning till att du är sen."


Det är som balsam för mitt hjärta

Idag fick jag veta någonting som inte många andra vet. Jag känner hur hela kroppen bara spritter av glädje och jag vill bara skrika högt. Ja, egentligen jag har redan gjort det och vill göra det igen. Nu vill jag bara berätta för hela jorden att jag är en av de lyckligaste som går på den! Men vissa saker ska man hålla för sig själv tills det är dags att göra dem officiella.

Just idag känner jag mig väldigt lyckligt lottad över att jag egentligen har allt jag vill ha.
Ingenting kommer kunna trycka ner mig idag. 


Det där med känslor...

"Känslor blir aldrig platta och patetiska. Känslor är alltid känslor. Känslor har alltid ett berättigande. Fåniga kan de vara. De kan vara för stora eller för små, översvallande, kletiga men ändå, känslor är som blommor. Som fåglar, luft, vatten, moln. De finns av sig själva. Av en anledning så klart, men av sig själva." 

Sätt den sjätte tomteluvan på mitt huvud

Jag antar att allt är som vanligt, fast ingenting egentligen är detsamma. Nu; två månader sedan jag kom hem från mitt äventyr. Det enda som egentligen är detsamma som innan är att tomtefesten som Sandra ser så mkt fram emot, snart verkar bli av. "Men lika glad för det är jag, men gladast är nog  räven " Mer om det vill jag inte förtälja nu. En annan dag.

Just för tillfället är jag mitt uppe i en flytt och är otrevlig mot alla som råkar höra av sig för att höra hur jag mår. Det lät väl fantastiskt trevligt! Den som fått lida mest, men som också vet bäst i att skita i mitt beteende är frugan min. Man kunde ju tycka att jag åtminstone kunde klämma in ett förlåt, men jag är för grinig för det.

Det hela blev inte bättre av att jag föreslog för min pappa och min stygga styvmor att vi skulle ta oss en tripp till Danmark och snacke densk i några dagar. Alltså jag, Maja, Pappa, Inger, Ellen och Erik. Det var väl inte förslaget i sig som förbittrade mig, för det var i själva verket ett alldeles ypperligt bra förslag. Det som inte känns helt rätt är att Team Danmark nu består av Maja, Pappa, Inger, Ellen och Erik- medan jag är hemma och jobbar häcken av mig. På något sätt är det lite bitterljuvt. Bäst för dem att deras hemkomst frambringar presenter till en alldeles för otrevlig, sur och alldeles,alldeles underbar mig.

Och för att tillägga det som verkligen fick bägaren att rinna över: Jag saknar Pontus (Som förmodligen också spenderar mycket tid med att jobba ihjäl sig)


RSS 2.0